Boktips: Ernest Hemingways bästa böcker

Ernest Miller Hemingway föddes 21 juli 1899 i Oak Park i Illinois och dog 2 juli 1961 i Ketchum i Idaho (självmord). Ernest Hemingway var en amerikansk författare och journalist. Han debuterade 1925 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1954. Under sin livstid publicerade Ernest Hemingway sex romaner, sex novellsamlingar och två fackböcker. Ytterligare tre romaner, fyra novellsamlingar och tre fackböcker gavs ut efter hans död. Ernest Hemingway är känd för att använda många underdrifter samt för att skapa trovärdiga litterära figurer. Flera böcker är idag klassiker i den amerikanska litteraturen.
Här tipsar vi om Ernest Hemingways bästa böcker.

Ernest Hemingways bästa böcker:

  1. Den gamle och havet (The Old Man and the Sea, 1952)
  2. Farväl till vapnen (A Farewell to Arms, 1929)
  3. Klockan klämtar för dig (For Whom the Bell Tolls, 1940)
  4. Och solen har sin gång (The Sun Also Rises, 1926)
  5. En fest för livet (A Moveable Feast, 1964, postumt)
  6. Att ha och inte ha (To Have and Have Not, 1937)
  7. I vår tid (In Our Time, 1925)
  8. Över floden och in bland träden (Across the River and Into the Trees, 1950)
  9. Islands in the Stream (1970, postumt)
  10. Sista natten i Paris (The Garden of Eden, 1986, postumt)

Noveller:

    1. Snön på Kilimandjaro och andra noveller (The Snows of Kilimanjaro and Other Stories, 1961, postumt)
    2. Det spräckliga bandet (The Adventures of Sherlock Holmes, 1892)
    3. Det gula ansiktet (The Memoirs of Sherlock Holmes, 1894)
    4. Det tomma huset (The Return of Sherlock Holmes, 1905)
    5. Den döende detektiven (His Last Bow, 1917)
    6. Den krypande mannen (The Case-Book of Sherlock Holmes, 1927)

Den gamle och havet

Här köper du boken

Bokus Adlibris Bookbeat

Ernest Hemingways roman Den gamle och havet i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.

Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka.

I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man.

Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!

Den 85:e dagen åker han mycket längre ut på havet än någonsin tidigare – och nu är fiskelyckan äntligen med honom! På kroken har han en 700 kilo tung marlinfisk, mycket större och tyngre än hans båt.

Det blir en kamp på liv och död. Santiago måste inte bara strida mot den väldiga fisken, som är så kolossalt tung och har så enorma kroppskrafter, han ska också styra, hantera, tvinga sin lilla spröda båt i envig med det majestätiska havets skoningslösa makt. Letabok har alla bokserier. I detta utsatta tillstånd har han enbart sig själv, sin samlade klokhet, sin envisa ihärdighet att förlita sig på.

Boken är Hemingways sista stora berättelse, hans sista mästerverk – och den bok som blev avgörande för att han tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Berättarmässigt är detta ett perfekt exempel på vad Hemingway brukade kalla sin isbergsprosa. Hans ideal var att en berättelse skulle vara stram och återhållen i språket men beroende på att författaren så väl vet vad han talar om finns det väldiga mängder av erfarenheter och livsinsikter dolda under ytan av de knappa formuleringarna, på samma vis som ett isberg bara visar sin topp över vattenytan.

Att så många skilda tolkningar finns av denna mästerverksroman tyder på att den trots sin skenbara enkelhet rymmer väldiga djup. De religiösa tolkningarna pekar på alltifrån att Hemingway arbetar med talen tre, sju och fyrtio (t ex tre dygn, sju hajar, i fyrtio dagar har Santiago pojken med sig på båten innan han måste fortsätta ensam osv) till att Santiago bär sin mast uppför backen som Jesus bär sitt kors till Golgata och när han faller ihop i stugan är det med handflatorna uppåt, som om han väntar på att spikar ska slås in.

De författarbiografiska tolkningarna betonar att Hemingway skrev boken när hans självförtroende var på väg att sjunka ner mot absoluta botten, hans senaste böcker hade hånats av kritikerna som påstod att han var slut som författare – vilket gjorde honom bitter och revanschlysten. Han skulle minsann visa dem – precis som Santiago i berättelsen. Han åtog sig det svåraste man kan åta sig som författare, att skriva ett odiskutabelt mästerverk – och han lyckades! Med detta sitt sista storverk fick han slutgiltigt bevisa att han dög. Nobelpriset blev insigniet på hans definitiva seger över belackarna.

Ingår i serien Alla tiders klassiker.

Farväl till vapnen

Här köper du boken

Bokus Adlibris Bookbeat

Ernest Hemingways roman Farväl till vapnen (A Farewell to Arms).

Boken utspelas under första världskriget och blev en av Hemingways stora romansuccéer. Det var under arbetet med detta verk som hans metod att sammanväva egna erfarenheter med fri gestaltning hittade sin perfekta form.

Romanen handlar om hur den helt unge amerikanen Frederic Henry – med uppenbara drag av Hemingway själv – tar värvning som frivillig i kriget. Han får rangen löjtnant och placeras som ambulansförare på fronten i norra Italien. Det är där italienarna kämpar för att hålla stången mot de anfallande betydligt bättre rustade österrikarna och tyskarna – och de lyckas inget vidare.

Frederic och några andra förare är ute på en runda för att hämta skadade när de drabbas av artillerield. De söker skydd medan granater briserar omkring dem. De är frusna och hungriga. De äter kall pasta ur ett plåtkärl när fienden plötsligt får in en fullträff mot deras skyttegrav.

Kamraten intill Frederic dör framför hans ögon, själv såras han i huvudet och i benet av granatsplitter – hela händelsen lär överensstämma mycket väl med vad Hemingway råkade ut för i verkligheten.

Frederic hamnar på sjukhus i Milano och vårdas av sjuksköterskan Catherine Barkley (också frivillig, från Skottland – i verkligheten hette hon Agnes von Kurowsky) som han förälskar sig i. När skadan är läkt och han måste återvända till fronten är Catherine redan gravid.

Det som sedan följer är så spännande och gripande att det är lätt att förstå att denna bok brukar nämnas som en av de främsta världskrigsromanerna.

Klockan klämtar för dig

Här köper du boken

Bokus Adlibris Bookbeat

For Whom The Bell Tolls – Klockan klämtar för dig – är Hemingways största mästerverk. Det är romanen framför alla andra om det spanska inbördeskriget. Om hur det var, om hur det kändes för partisanerna som stred på liv och död för sin frihet mot general Francos tungt rustade Hitler- och Mussolinistödda arméer.

Huvudpersonen Robert Jordan är amerikan. Han har tagit tjänstledigt från sitt jobb som lektor vid University of Montana och gått med som frivillig för att hjälpa det spanska folket i deras kamp. Romanen utspelas under tre dygn i slutet av maj 1937 medan krigets utgång fortfarande är i högsta grad oviss. Jordan har fått sin order. Han ska ta sig in genom fiendens linjer och ansluta till en grupp partisaner för att med deras hjälp spränga en strategisk bro över en flod. Det är Jordan som är sprängämnesexperten.

Det sägs att Hemingway delvis baserade romanens partisangrupp på en verklig grupp. Det är tänkbart och kan vara intressant att diskutera – men frågan om i vilken mån bokens gestalter har verkliga förebilder är inte viktig. Det viktiga är att författaren med en sådan fantastisk närvarokänsla har lyckats återge stämningen, villkoren, den splittrade tillvaron i detta bittra inbördeskrig, de desperata striderna mot alla odds.

Partisangruppen som Jordan förenas med är en brokig skara. Ledaren Pablo har sin heroiska tid bakom sig. Nu har han blivit elak, cynisk och uppgiven. Hans kvinna Pilar är en grandios och hetlevrad matrona, orädd för alla och ful i mun som en sjöman men varm som en glödbädd i hjärtat, på många vis är hon den egentliga ledaren. Här finns den vilt svärande Agustín, den tålmodige Fernando, bröderna Primitivo och André s, och Pablos bror Eladio. Och här finns Maria.

Maria var under transport från ett fångläger när gruppen sprängde tåget hon färdades med. I tumultet plockades hon upp och togs med, befriades. Hon plågas av sina minnen, minnena av de hemska saker som fascisterna gjort med henne. När hon transporterades från fånglägret hade hennes huvud just rakats, sen dess har hennes vackra gyllenbruna hår börjat komma tillbaka, nu är det ”lite längre än pälsen på ett bäverskinn”.

Marias och Roberts intensiva kärlek under dessa tre dramatiska och ödesdigra dygn är romanens själva mittstråk och tillhör i sin skira hoppfullhet världslitteraturens allra vackraste kärlekssagor.

Och solen har sin gång

Här köper du boken

Bokus Adlibris Bookbeat

Och solen har sin gång (The Sun Also Rises) av Ernest Hemingway räknas som en av världslitteraturens mest inflytelserika romaner. Boken är i ganska stor utsträckning självbiografisk. Huvudpersonen Jake Barnes har åtskilliga drag gemensamma med Hemingway själv. Handlingen kan tyckas enkel – Jake umgås med sina vänner i Paris, det är i mitten av 1920-talet, de flesta av romanens personligheter är amerikaner eller engelsmän med en mer eller mindre tillkämpat nonchalant inställning till livet – lika stilfullt ansvarslösa som stilfullt coola – men egentligen desperat törstande efter kärlek och livsmening. I nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.

En fest för livet

Här köper du boken

Bokus Adlibris Bookbeat

”Om man har haft turen att ha bott i Paris som ung då har man staden med sig vart man än sedan reser, för Paris är en fest för livet.”

Nu är det dags för en av de mest efterlängtade titlarna i Bakhålls utgivning av Hemingways verk i nyöversättning, nämligen den självbiografiska boken En fest för livet med sina många färgstarka personskildringar och omtalade episoder från Hemingways tid som ung författare i Paris på 1920-talet.

Hemingway jobbar som utrikeskorrespondent för kanadatidningen Toronto Star och bevakar Frankrike och Europa. Samtidigt skriver han noveller och är övertygad om att en dag lyckas som författare. Han är nygift med sin första fru, Hadley, och nybliven pappa till Jack, kallad ”Bumby”.

I makarnas stora umgänge ingår personer som F Scott och Zelda Fitzgerald, Gertrude Stein och hennes ständiga följeslagare Alice B Toklas, Ezra Pound, James Joyce, Sylvia Beach och många andra blivande ikoniska kulturpersonligheter.

Hemingway har en förmåga att berätta om dessa människor på ett mycket konkret och levande sätt. Han skriver om personer som han verkligen kommit inpå livet och han gör det i den lediga, självklara stil som alltid är hans kännemärke. Episoderna, anekdoterna, de långa vindlande berättelserna hakar i varandra i skenbart ovidkommande detaljer – alltsammans skapar den övertygande realistiska känsla som är typisk för Hemingway.

Ofta är han mycket elak i sina beskrivningar av dessa välkända personer. Som Christian Ekvall uppmärksammar i sitt efterord går Hemingway särskilt hårt åt författarkollegor som han står i tacksamhetsskuld till. De som är döda när boken skrivs kan han dessutom porträttera oemotsagd och det utnyttjar han med besked. Så t ex med Fitzgerald, som han desavouerar med utstuderade berättargrepp. Men han utdelar också många intressanta erkännanden.

En fest för livet är Hemingways sista bok. Han arbetade med den i omgångar under den svåra slutperioden av sitt liv och ett nästan färdigt manuskript förelåg när han dog 1961. Några viktiga saker återstod att ordna, det fanns alternativa inledningar och avslutningar, det fanns avsnitt som eventuellt skulle strykas, det fanns avsnitt som strukits men också markerats för att återinsättas. Det blev änkan Mary som gjorde manuskriptet klart för tryck och boken publicerades första gången 1964, tre år efter författarens död. Med tiden har dock Marys redigering blivit hårt kritiserad och den utgåva som Bakhåll nu publicerar är ”the restored edition” där flera av de beslut Mary tog har rivits upp av Ernests sonson Seán Hemingway. Seán – född 1967 – är utsedd av sina släktingar till beslutsfattare i ärenden som gäller farfaderns författarskap.

Att ha och inte ha

Här köper du boken

Bokus Adlibris Bookbeat

Huvudpersonen i Att ha och inte ha – Harry Morgan – är en av det hemingwayska författarskapets mest oförglömliga hjältar. En gång i tiden var han en hederlig medborgare. Numera är han en inbiten brottsling som smugglar både sprit och människor mellan Kuba och Florida. Och han tvekar inte särskilt länge när han måste göra mycket mer olagliga saker än så, saker som gör hans händer bokstavligen blodiga – allt för att kunna försörja sig och sin familj i de extremt hårda tider som råder. Samtidigt är romanen en gripande kärleksberättelse.

Harry Morgan är macho – men ingen kvinnoförförare. Det är hustrun Marie hans hjärta klappar för. Hans höga önskan i livet är att kunna göra tillvaron ljus för Marie och de båda döttrarna. Göra tillvaron ljus och god för dem han älskar trots att han måste tjäna sina pengar på mörk och ibland också ond verksamhet.

Morgan är den klassiska starka romanhjälten personifierad, det är odiskutabelt, ändå är han en av de mest omstridda gestalterna i Hemingways författarskap. Morgan är ”mer amerikansk än nationalsången” hävdade Oscar Cargill, vilket Anthony Burgess protesterade mot. Morgan är bara cynisk, menade Burgess, han bryr sig inte om något annat än sig själv och sitt eget.

Var står Morgan politiskt? Är han en handlingskraftig individ med pionjäranda, USA-chauvinist och konservativ republikan eller är han en trotsig person som sätter sig upp mot lagen, en rebell, en anarkist, rentav en kommunist? Hela breda spekrat har rymts i diskussionerna.

Hemingway själv måste gissningsvis le i sin himmel när eftervärlden dividerar så om hans figur – antagligen tar han det som intäkt för att det han har skapat är en i högsta grad trovärdig person, en komplett fyllig romangestalt, lika svårinringad som en verklig människa av kött och blod.

Att ha och inte ha har filmatiserats tre gånger. Mest känd är versionen från 1944 med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Den rör sig ganska fritt i förhållande till romanen och har handlingen förlagd till Martinique istället för Kuba. Alla minns Bacalls beslöjade replik ”You know how to whistle, don’t you, Steve? You just put your lips together and blow…”

I vår tid

Här köper du boken

Bokus Adlibris Bookbeat

Även om Hemingway är som mest känd för sina romaner, anser många att hans noveller är det bästa med hans författarskap. Novellsamlingen I vår tid kom ut 1925 och var Hemingways första novellsamling och hans första större utgivning och liksom hans senare verk bär den prägel av en kort och pregnant skrivstil. I hans berättelser, som till exempel Tredagarsstormen, där han beskriver känslor på ett indirekt sätt, kan man se de första exemplen på hans isbergsteknik, där det centrala måste grävas fram från textens antydningar. Den och flera andra noveller från samlingen hör i dag till Hemingways mest kända noveller, bland annat Indianläger, Doktorn och doktorns fru, Något tar slut, Katt i regnet och Den dubbelhjärtade floden. Novellernas teman är utanförskap, förlust och sorg.

”Hemingways största bedrift var hans speciella stil. Hans enkla och sparsamma användning av språket hade stor genomslagskraft och det hade varit svårt att föreställa sig modern litteratur utan detta.” – James Fenton i förordet till Samlede noveller

Snön på Kilimandjaro och andra noveller

Här köper du boken

Bokus Adlibris Bookbeat

Även om Hemingway är som mest känd för sina romaner, anser många att hans noveller är det bästa med hans författarskap. Novellerna i Snön på Kilimandjaro och andra noveller var inte med i hans första tre novellsamlingar och de kom ut samlade för första gången 1938 som en del av antologin The Fifth Column and First Forty-Nine Stories. Varje novell är ett utmärkt exempel på Hemingways helt unika stil och de betraktas i dag fortfarande som några av hans bästa verk.

”Så känner vi igen honom, Hemingway; jakt, kvinnor, dryck och de eviga hjärtklappningarna över att skriva eller inte skriva. Här med en lätt förvirrad självinsikt hos huvudkaraktären i en av författarens mer berömda noveller, Snön på Kilimandjaro. Författaren Harrys liv passerar revy när han blir liggande med en illaluktande infektion i benet, oförmögen att göra något, under en safari i Östafrika i sällskap av kända, välbärgade damer. Gamarna har börjat kretsa; han vet, varthän det bär.” – Helle Broberg Nielsen

Letabok.se